Jeppis Slowdancers
Malin Klingenberg
Helena hade alltid haft lätt för att få idéer. De var sällan goda, men de var desto fler, och de kom i en sån fart att hon nästan aldrig hann ta ställning till deras kvalitet.
När infallet att starta ett eget danskompani dök upp var det annandag jul. Hon hade just tittat på åttiotalsklassikern Flashdance och tryckt i sig en påse likörpraliner. Inspirationen flödade i en ännu stridare ström än vanligt, vilket gjorde att hon genast, utan att ens titta på objektet i verkligheten, också meddelade intresse för en hyreslokal där hennes nya verksamhet kunde drivas. Interiören syntes bara på ett suddigt foto i annonsen på Findit, men en vägg verkade vara av tegel, och lokalen låg i ett industriområde, vilket gick ihop med hennes vision.
Ja, hennes nya liv som dansare skulle vara rufft och förortsurbant, så där som det utan tvekan hade varit om hon hade bott i New York eller Berlin. Det mesta funkade i Jakobstad, bara man kisade lite.
Hyresvärden var till en början svår att få tag i. Hans telefon var avstängd, och när han slutligen svarade, hade han inte tid att visa lokalen, trots att Helena erbjöd sig betala hyran kontant. De kom överens om att hon fick hyra från och med den första januari, men det var fortfarande oklart när exakt nycklarna kunde överräckas.
Jeppis Slowdancers skulle hennes företag heta, beslöt hon, främst för att hon hade ganska dålig kondition. Trots att hon inte hade sett hur lokalen såg ut författade hon en annons och bjöd in till ett första danspass på nyårsdagen klockan två via ett event på Facebook. Hon printade ut en A4 med danskompaniets namn, vek ihop pappret och lade det i jackfickan för att kunna tejpa upp det på dörren vid första bästa tillfälle.
På nyårsafton, mindre än nitton timmar före det första danspasset, fick hon slutligen hyresvärden att överlämna nyckeln. Egentligen var hon på väg på en fest. Men det här var förstås viktigare.
Om man enbart tittade på husfasaden och lät bli att snegla till höger, där Prismas skylt lyste stor och grön, och om man samtidigt låtsades att de två männen som stod och diskuterade den nya underfarten under järnvägen pratade engelska, så var illusionen perfekt. Det såg precis så ruffigt och tufft ut som hon hade föreställt sig.
Hyresvärden kom släntrande. Han skramlade med nycklarna och hälsade på gubbarna som diskuterade underfarten. Sedan tittade han på Helena.
”Kommer du då, eller?”
”Ja, jo”, sa hon, och skyndade sig efter honom in genom porten.
”Ja, det är ju i källaren”, sa han, och gick före henne nedför den slitna betongtrappan.”Bredvid EBPH svets AB. Det kan ha lite ljud.”
En svetsfirma. Precis som i Flashdance!
”Jag kommer mest att vara här på kvällarna, så det gör inget”, sa Helena.
”Och takhöjden läste du ju om.”
Takhöjden? Helena drog sig plötsligt till minnes att det hade stått något om takhöjden i annonsen, men vad var det? Hon hade ingen aning, så hon hummade bara och försökte låta som om hon visste vad han menade. Hon ville ju inte verka slarvig.
”Vad ska du ha lokalen till? Lager?” undrade hyresvärden nu.
”Jag ska starta ett danskompani.”
Hyresvärden tittade på henne på ett sätt som inte såg ett dugg företagarvänligt ut.
Metalldörren var tung och hade röda skrapmärken på utsidan. Den gnisslade då hyresvärden sköt upp den.
”Sextio kvadrat. En och fyrtio till tak överallt utom i pentryt”, sa han, och nickade in mot det lägsta utrymme Helena nånsin hade sett.
En och fyrtio till tak? Skit också.
”Japp”, sa hon, och nickade som om allt var i sin ordning.
”Hade du hyran kontant, sa du?” sa hyresvärden, och Helena drog fram hundra euro och lade sedeln i hans framsträckta hand.
Dörren slog igen bakom hyresvärden när han gick. Snart satt Helena på huk, ensam i en halvdunkel lokal med Jakobstads lägsta takhöjd.
Hur hade hon missat det här? Tur att hyran var lika låg som taket, och att hon hade fått femhundra av mommo och moffa i julklapp.
Hon blundade och föreställde sig hur alla höga hopp och snygga backflips gick upp i rök. Kanske det var lika bra. Det var ju tjejen i Flashdance som kunde de där tricken, inte hon. Själv hade hon bara zumbat en termin på Arbis.
Utmaningarna med takhöjden skulle driva Helena till vansinne. Eller till helt nya, kreativa nivåer? Idéerna började rulla på, först långsamt, sen i en allt snabbare takt, och snart var takhöjden inte längre ett problem, utan något helt annat, någonting nytt och utmanande.
Ja. Plötsligt förstod hon. I hennes danskompani skulle det krypas, duckas, svepas, släpas och dras. Det passade henne utmärkt. Om hon hade en helt egen, unik dansstil kunde ingen anklaga henne för att vara inkompetent. Det här var i själva verket briljant!
Innan Helena gick till nyårsfesten tog hon upp lappen med Jeppis Slowdancers ur fickan. Det var lätt att riva bort en bokstav.
Jeppis Lowdancers.
Det lät bra. Riktigt bra.
