En sensommardag i början av 1990-talet kommer tonsättaren Alf Holm till Gamla hamn i Jakobstad med sin lilla dotter. Dottern ska döpas och dopet ska ske ute på Mässkär. Fast det går inte som det är tänkt.
Det är Alexandra Schalin-Holm som långt efteråt berättar vad som hände när hon skulle döpas. Avsnittet ingår i en kommande roman med titeln Prinsessan av Vasa.
Dop med förhinder
Lars Sund, Utdrag ur en kommande roman
Till tonerna av ”Eye of the Hurricane” – ett passande stycke med tanke på hur dagen skulle utvecklas – i bilstereon anlände pappa och jag till bryggan i Gamla hamn.
En får väl säga att stämningen var tämligen irriterad. Mobiltelefoner fanns i början av 90-talet ännu inte i var mans ficka, så pappa hade inte haft någon möjlighet att ringa och förvarna om att han skulle bli sen. ”Att du inte ens kan komma i tid till din egen dotters dop”, fräste min farmor och låtsades inte höra pappas försök till förklaring. Moster Bambi rynkade pannan; hennes förhållande till pappa är inte helt gnisselfritt, av flera skäl.
Men moster Neppe gav pappa en hastig kram. Sen förenade hon sig med de andra kvinnorna, som ivrigt kastade sig över mig där jag låg i mitt babyskydd i framsätet. Allt vojande väckte mig och jag tjöt som en liten brandvarnare. Pappa knuffade sig genast fram och lyfte upp mig, han vaggade mig medan han retirerade utom räckhåll för hopen av kvinnor och för sin mamma, sin svärmor och sina båda svägerskor. Han såg sammanbitet på dem. Och där hade historien om mitt dop gott kunnat sluta, pappa hade packat in mig i bilen igen och kört därifrån – om det inte hade varit för Iris.
Med ens stod hon där, bredvid pappa. Hon sa:
”Jag kan ta henne Alf, så får du ta era saker ner till båten …”
Hon talade alldeles tyst, den gamla skådespelerskan, men så mycket övertygelse och auktoritet pumpade Iris in i de få orden att pappa efter bara en kort tvekan la mig i hennes utsträckta armar.
Mina skrik tystnade tvärt. Jag såg upp i Iris ljust leende ansikte och var med ens så märkligt tillitsfull.
Trygg i Iris famn lät jag mig fraktas ut till Mässkär. Vi var ett tjugotal passagerare, inklusive dopförrättaren, ombord på m/s Kristina, som normalt gjorde turer i skärgården och som den företagsamma moster Bambi hade chartrat för dagen. Vi passerade det gamla hopptornet vid Kittholmen, hajbåtarna som sov vid sidan bojar utanför Rummelgrundet och Alholmen med sina kajer, betongsilos och Cellulosafabrikens rykande skorstenar i fonden. Skepparen på Kristina girade babord och styrde ut mellan Stockholmen och Gräggön, hans båt neg mjukt för de loja dyningarna.
Över land tornade ett väldigt cumulonimbusmoln upp sig mot himlen i nordost, blåsvart, hotfullt. Ingen ombord på Kristina tog någon notis om det.
När Kristina styrde in i Mässkärs hamnvik stod folk på bryggorna och klipporna för att titta på oss. Ryktet om att familjen Schalin skulle hålla dop hade spritt sig och uppståndelsen kunde inte ha varit större om så Republikens president i egen hög person anlänt; det fattades bara att man sköt salut också. Jag var redan en liten kändis på Mässkär.
Kristinas passagerare steg iland och vandrade i procession upp till Schalinska sommarvillan. Dopet skulle hållas ute på klipporna, en av moster Bambis ärvda kristallskålar på en blompiedestal fick agera dopfunt, och framför villan stod kaffebordet dukat. Jag hade sovit under sista delen av färden, men vaknade när jag försågs med en ren blöja och dopklänningen drogs på mig. Jag protesterade inte nämnvärt. Iklädd alba och vit stola ställde sig prästen vid den improviserade dopfunten, som dekorerats med prästkragar, gulmåra, rödklöver och några blåklockor.
Det var som om själva naturen stillnat i väntan på att högtiden skulle börja: vinden höll andan, inte ens de annars högljudda fiskmåsarna skrek. Klippornas granitryggar utstrålade behaglig värme. Men ovanför Ådön reste sig en molnvägg, hög och blåsvart, som om själva himlen drabbats av kallbrand.
”Nå, inte behöver ni vara oroliga”, försäkrade moster Bambi och gjorde en avfärdande gest mot molnet. ”Härute på Mässkär har vi ändå alltid vackert väder.”
Till att börja med såg det ut som om hon skulle få rätt. Dopet gick planenligt. Moster Bambi och mina kusiner Heidi och Mattias spelade blockflöjt – en något haltande version av Carola Häggkvists ”Vi har en tulta med ögon blå” som fick pappa att göra en plågad grimas. Prästen gjorde korstecken över mig, läste verserna 13 till 16 ur Markusevangeliets tionde kapitel, bad en bön.
Så var det dags att döpa mig.
Jag låg på prästens arm, och lite orolig var jag nog. Prästen doppade sin kupade hand i dopskålen. ”I Faderns, Sonens och Den helige Andes namn …”
Smällen kom utan förvarning.
Ett vitt sken bländade oss. Regn dundrade ner.
Det var inte bara prästens fel att han tappade mig. Jag medverkade nog lika mycket, jag sprattlade till av förskräckelse av åskdundret. Jag skulle ha ramlat i dopskålen om det inte varit för Iris. Med en timing som vilken cirkusartist som helst hade kunnat avundas henne fångade hon mig i armarna och rusade in i villan. Resten av dopgästerna följde efter, snubblade i trappan till verandan, trängdes i dörren. En ny våldsam åskskräll, det lät som om himlen föll ner på Mässkär. Vinden slet hårdhänt i Finlands flagga. Regnet som piskade klipporna förvandlades plötsligt till vita hårda hagel, som studsade på den våta graniten.
Det dånade och knallade som om ett större sjöslag utkämpades på Ådöfjärden. Moster Bambi, mormor och farmor och några av de andra kvinnorna hjälptes åt att ta fram allt vad huset förmådde av handdukar för de blöta dopgästerna att torka sig i, kokade kaffe och erbjöd en konjak för värmens skull. Så småningom rullade åskvädret söderut och lämnade Mässkär omruskat och genomblött, det ångade från de blöta klipporna, fukten dröp.
Att återuppta dopförrättningen efter åskvädret stod inte på dagordningen. Det hade dessutom fordrat att man letat upp en ny dopskål; den ursprungliga låg på klippan i tusen bitar som glittrade i det nytända solskenet. De tilltufsade dopgästerna och det odöpta (eller kanske halvdöpta) spädbarnet fraktades tillbaka fastlandet med m/s Kristina. Vi var ett mycket slokörat sällskap som steg iland i Gamla hamn. Himlen var renskurad från moln, solen brann på himlen, vit, het. Skuggorna hade börjat växa som de gör i augusti. Fiskmåsarna i Gamla hamn hälsade oss med hånfulla skrik.
